I dagens upplaga av Dagens Nyheters kulturbilaga publiceras en intervju med den israeliske historikern Benny Morris. Benny Morris var en del av ”de nya historikerna” som försökte sig på en revision av den israeliska historieskrivningen och han har länge betraktats som både vänsterradikal och Palestina-vänlig. Detta har dock sedan försöken till en tvåstatsuppgörelse under Camp David-samtalen och den efterföljande andra intifadan förändrats. I intervjun i dagens DN får vi läsa hur Morris förespråkar etnisk rensning och ett Israel med fingret stadigt på avfyrningsknappen. Eller som Morris själv säger: ”Man måste respektera fakta: judar och araber, och judar och muslimer, är olika på alla tänkbara sätt.”
Jag kommer i det följande utelämna en hel del saker. De viktigaste är rasismen i etnopluralismen och de mer materialistiska grunderna för den händelseutveckling jag nedan skisserar.
Vad är det för fakta Morris vill respektera? Uppenbarligen har den allra närmaste nutidshistorien gjort stor inverkan – han uppger själv att de strandade Camp David-samtalen och den andra intifadan fick honom att släppa allt hopp om samförstånd. Försöken att nå samförstånd och fred genom en tvåstatslösning under förhandlingarna i Camp David är en historia för sig och tas inte upp här. Han hänvisar även till grundandet av staten Israel vilket har legat till grund för hans forskning och rykte. Dessutom hänvisar Morris till hundratjugo år av fientlighet mellan araber och judar och här ligger något väldigt intressant.
Morris påstår i intervjun att den hundratjugo år långa konflikten bevisar judars och arabers fundamentala olikheter. Detta är ett argument för att en etnisk rensning är nödvändigt för att Israel ska bli stabilt, ”en lugnare plats”. Morris sällar sig alltså till en form av etnopluralism, något vi som ibland får för oss att lyssna kan höra från högerpopulisterna i bl.a. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna i deras försök att tvaga sin rasistiska byk. Den gamla rasism som Morris kopplar upp sig mot i sitt påstående att judar och araber skiljer sig fundamentalt åt har uppenbara likheter med den rasistiska antisemitism som tvingade fram den sionism som han nu försvarar. Sionismen har själv sin grund i den pangermanism och panslavism (som talade för rena nationer för germaner och slaver) som florerade runt förra sekelskiftet. Judarna, liksom bl.a. romer, var via starka antisemitistiska strömningar både i Central- och Östeuropa uteslutna ur dessa teoretiska byggen. Denna tanke om pan-nationalism exporterades från Europa till arabländerna som under denna tid kunde få användning av panarabismen i sina strävanden för självbestämmande. I denna tanke om panarabism, inte i Islam, finner vi den ideologiska grunden för den antisemitism som florerar i delar av arabvärlden.
Vissa judars svar på denna utestängning och den förföljelse som främst de europeiska pan-nationalismerna stod för var att forma en egen pan-nationalism – sionismen. Sionismen är som sådan från början en de förtrycktas nationalism, precis som panarabismen – ett försök att hävda sig mot ett förtryck som antingen uttryckte sig främst genom rasism eller genom kolonialism (om en sådan förenkling tillåtes). Någon ”de förtrycktas nationalism” är sionismen dock inte idag. Den tidiga sionismen hade inte heller något särskilt anspråk på just Palestina utan exempelvis en del av Uganda var ett tag föremål för intresse. Poängen är dock att den sionism som Morris uttrycker i DN visar på just den historiska blindhet som en historiker åtminstone borde vara lite bättre rustad mot än oss andra. Den utestängning som pan-nationalismen, och därmed även sionismen, har som grund skapar inte ”en lugnare plats”. När Morris förespråkar etnisk rensning så eldar han med all säkerhet under det han själv räds. Vad var många judars svar på den rasistiska pan-nationalismen i Europa? Jo, en egen pan-nationalism i form av sionismen. De utestängda försvinner uppenbarligen inte, inte ens om så drastiska metoder som pogromer och systematisk utrotning sätts i verket. Detta gällde judarna i Europa då, det gäller palestinierna idag. Det sionistiska renhetssträvandet som i intervjun kommer till uttryck är sammankopplat med både pangermanismen som i slutändan utvecklades till nazismen och den panarabism som exempelvis baath-partiet i Irak förespråkade. Vad lösningen på mellanösternkonflikten är är svårt att säga, men vad den inte är är desto lättare – etnisk rensning faller under den senare kategorin.
