Hur många bryr sig egentligen om vad Metros kolumnist Boris Benulic prånglar ut från sitt mediala marknadsstånd? Den där attityden av mannen-i-sina-bästa-år-som-vet-precis-allt är ju trots allt lika irriterande i gratistidningen som på kräftskivan. Men de nyliberala floskler han spottar ur sig kan ju rätt enkelt bemötas eftersom de är så banala, så nu kör vi.
Benulic irriterar sig på snyftiga TV-galor till förmån för världens slumbefolkning och det bör han väl inte klandras för, den filantropiska hjälpinsatsen leder oftast endast till att de verkliga problemen skyls över. Men Benulic har inget intresse av att se några problem över huvud taget – i slummen bor nämligen ”upprorsmakarna, de självständiga och starka själarna”. Detta är en indikation på att slummens tillväxt är positiv. En slags blandning av ”nöden är bra, ty ur den föds kamp” och en de Soto-aktig entrepenörsromantik således.
Visst, klasskamp sker i slummen. Den äger rum då dess invånare försöker tillgodose sina behov (vilket ofta utnyttjas av markägare som låter sin mark ockuperas för att ockupanterna ska tillkämpa sig basal kommunal service för att sedan köra bort dem och hyra ut eller sälja det nu gratis förbättrade området till de som har råd). Men att romantisera slummen som fenomen för att den föder kamp är romantisera orsakerna till att denna kamp måste föras.
Benulic menar nämligen att ”slummens tillväxt är också välfärdens tillväxt” genom resonemanget att statistiken visar att invånarna har det bättre nu än innan de flyttade från landsbygden. Det hela är ett relativt förhållningssätt och på många sätt ”stating the obvious”. Han saknar all förmåga att resonera kring varför landsbygden är så nedgången att den fattigaste och hälsovådligaste slum ses som ett bättre alternativ för den migrerande.
I sin kolumn påstår Benulic att i ”Brasilien tjänar två tredjedelar av dem som flyttar in i slummens kåkstäder mer pengar än de tjänat när de bodde på landsbygden.” Han har nämligen läst FN:s state of world population report 2007. För det första är det självklart inte nog att titta på hur många dollar en människa lever av per dag. Bl.a. då det i en urban miljö försvinner möjligheter till utbyten som inte kräver pengar, då arbetstillfällen sällan ligger i närheten av slummen vilket innebär högre kostnader för transporter som ofta kan ta flera timmar åt ena hållet samt då kostnader för hyror (oftast informella) i slummen ofta är de högsta i staden när man ser till yta samtidigt som inkomsterna självklart är de lägsta.
För det andra säger ovan nämnda FN-rapport angående bl.a. Brasiliens fattigdomsminskning (som mellan 1999 och 2004 var 5.1%, varav 17.0% av denna berodde på urbanisering och inte bara slum, alltså under en procent av den totala minskningen) följande:
”Although this descriptive exercise does not provide conclusive evidence as to whether urbanization has an independent role in promoting poverty reduction, it does suggest that, given the right conditions, it can be a dynamic component of the national poverty reduction process, rather than being a mere escape valve for rural poverty.” (s. 36)
Rapporten manar alltså till försiktighet i tolkningen och menar på att urbanisering troligtvis inte kan ses som en lösning i sig på fattigdom. Benulic måste ha missat just detta avsnitt i rapporten som för tydlighetens dessutom stod i en fin rosa ruta.
Mycket mer skulle kunna tas upp kring urbanisering och slum vad gäller fattigdom, men också hälsa, dödlighet, tvångsförflyttningar m.m. Metros förståsigpåare visar på betydande okunskap i vad han pratar om. Frågan är hur han ur FN:s rapport kunde dra så naiva slutsatser att det enda hotet mot sluminvånarna är bulldozers. Egentligen är väl frågan hur karln över huvud taget tänker, men det skulle nog bli en betydligt kortare text än denna.
Sist men inte minst kan jag rekommendera Boris Benulic att läsa urbanteoretikern Mike Davis bok ”Slum – Världens storstäder”, men det kanske är för mycket begärt.
