I dagarna (lagom till julhandeln) har arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv publicerat små sagor på våra köksbords reklamplatser och det är talande att de tar sig formen av just sagor då de målar upp en så enkel och samtidigt missvisande bild.

För det första; tror Svenskt Näringsliv att läsarna är dumma? Tror de inte att läsaren kan ta till sig annat än till naivitetens gräns förenklade förklaringsmodeller? Är de inte lite väl öppna i sin hånfullhet? Eller är denna öppenhet bra då den visar den hånfulla förakt som näringslivets företrädare har för vanligt folk? Visar det kanske till och med på en ärlig rädsla för vad detta vanliga folk kan ta sig till? Då är det kanske bäst att ta till de sövande sagorna.

För det andra; menar Svenskt Näringsliv att människor i Sverige är utsatta för kultursidornas konspiration? Man hävdar i sina sagor att det i Sverige härjar en kulturell felsyn på ekonomi, handel och produktion. Denna felsyn prånglas ut från kultursidor och eldas under av vanligt folks janteinställning. Folk är både dumma då de går på kultursidornas lögner och rädda då de helst rättar sig i ledet och inte vill sticka ut. Dessa sagor berättar SN.

Men hör och häpna! Människor tänker själva, de känner själva och de lever själva i den vardag som SN nu försöker förenkla till bristningsgränsen. Det är i grunden inte en eller annan kulturskribent som skapar känslan av att det är något som är fel. De människor som SN vill få att återigen slå ett konsumtionsrekord i julhandeln arbetar och sliter. De känner av den konsumtionshets som är kapitalismens villkor. SN känner av konsumtionsstressen – varje nedgång är ett steg närmre hjärtinfarkten, men de känner inte hetsen för den står de själva för.

Konsumtionen av varor är en livsviktig del av den kapitalistiska logiken. Konsumerar människorna inte själva måste de fås till det. Detta är den andra sidan av intvingandet i produktionen (där det dock inte behövs sagor på bästa reklamplats, här fungerar renodlade tvångsmetoder ännu bättre). Varje begär bort från den tvingande varulogiken är i det postmoderna kapitalistiska samhället ett mer reellt hot än någonsin. Om folk är rädda för att den höga konsumtionsgraden leder till Klimatkaos måste vi fås att tänka om. Är vi trötta på hetsen? Tänk om! Vill vi bort från alienationen från produktionsprocessen? Berätta en saga som får oss att tänka om!

Svenskt Näringsliv är nervösa. De anklagar kulturskribenter för att dupera en fårskock. Vad anser de att de själva försöker åstadkomma?

Slaget önskar NMR:s demonstration all lycka i Salem idag!

Nyligen publicerade tidskriften Fokus en slags kartläggning av den autonoma vänstern och extremhögern. Kartläggningen gick bl.a. ut på att studera dömda från respektive grupper utifrån deras familjebakgrund och ekonomiska status. Man kommer fram till att den autonoma vänstern består av välbeställda medelklasskids och extremhögern av trasiga arbetarmän. Andrea Doria visar hur felaktig denna bild är. Framför allt är detta ett projekt för att stärka det liberala status quo som man helst rätt och slätt kallar ”demokrati”. Men Andrea Doria skriver så bra om detta att det bara är att länka. Trevlig läsning.

Intressant? Klicka! 

Hur många bryr sig egentligen om vad Metros kolumnist Boris Benulic prånglar ut från sitt mediala marknadsstånd? Den där attityden av mannen-i-sina-bästa-år-som-vet-precis-allt är ju trots allt lika irriterande i gratistidningen som på kräftskivan. Men de nyliberala floskler han spottar ur sig kan ju rätt enkelt bemötas eftersom de är så banala, så nu kör vi.

Benulic irriterar sig på snyftiga TV-galor till förmån för världens slumbefolkning och det bör han väl inte klandras för, den filantropiska hjälpinsatsen leder oftast endast till att de verkliga problemen skyls över. Men Benulic har inget intresse av att se några problem över huvud taget – i slummen bor nämligen ”upprorsmakarna, de självständiga och starka själarna”. Detta är en indikation på att slummens tillväxt är positiv. En slags blandning av ”nöden är bra, ty ur den föds kamp” och en de Soto-aktig entrepenörsromantik således.

Visst, klasskamp sker i slummen. Den äger rum då dess invånare försöker tillgodose sina behov (vilket ofta utnyttjas av markägare som låter sin mark ockuperas för att ockupanterna ska tillkämpa sig basal kommunal service för att sedan köra bort dem och hyra ut eller sälja det nu gratis förbättrade området till de som har råd). Men att romantisera slummen som fenomen för att den föder kamp är romantisera orsakerna till att denna kamp måste föras.

Benulic menar nämligen att ”slummens tillväxt är också välfärdens tillväxt” genom resonemanget att statistiken visar att invånarna har det bättre nu än innan de flyttade från landsbygden. Det hela är ett relativt förhållningssätt och på många sätt ”stating the obvious”. Han saknar all förmåga att resonera kring varför landsbygden är så nedgången att den fattigaste och hälsovådligaste slum ses som ett bättre alternativ för den migrerande.

I sin kolumn påstår Benulic att i ”Brasilien tjänar två tredjedelar av dem som flyttar in i slummens kåkstäder mer pengar än de tjänat när de bodde på landsbygden.” Han har nämligen läst FN:s state of world population report 2007. För det första är det självklart inte nog att titta på hur många dollar en människa lever av per dag. Bl.a. då det i en urban miljö försvinner möjligheter till utbyten som inte kräver pengar, då arbetstillfällen sällan ligger i närheten av slummen vilket innebär högre kostnader för transporter som ofta kan ta flera timmar åt ena hållet samt då kostnader för hyror (oftast informella) i slummen ofta är de högsta i staden när man ser till yta samtidigt som inkomsterna självklart är de lägsta.

För det andra säger ovan nämnda FN-rapport angående bl.a. Brasiliens fattigdomsminskning (som mellan 1999 och 2004 var 5.1%, varav 17.0% av denna berodde på urbanisering och inte bara slum, alltså under en procent av den totala minskningen) följande:

”Although this descriptive exercise does not provide conclusive evidence as to whether urbanization has an independent role in promoting poverty reduction, it does suggest that, given the right conditions, it can be a dynamic component of the national poverty reduction process, rather than being a mere escape valve for rural poverty.” (s. 36)

Rapporten manar alltså till försiktighet i tolkningen och menar på att urbanisering troligtvis inte kan ses som en lösning i sig på fattigdom. Benulic måste ha missat just detta avsnitt i rapporten som för tydlighetens dessutom stod i en fin rosa ruta.

Mycket mer skulle kunna tas upp kring urbanisering och slum vad gäller fattigdom, men också hälsa, dödlighet, tvångsförflyttningar m.m. Metros förståsigpåare visar på betydande okunskap i vad han pratar om. Frågan är hur han ur FN:s rapport kunde dra så naiva slutsatser att det enda hotet mot sluminvånarna är bulldozers. Egentligen är väl frågan hur karln över huvud taget tänker, men det skulle nog bli en betydligt kortare text än denna.

Sist men inte minst kan jag rekommendera Boris Benulic att läsa urbanteoretikern Mike Davis bok ”Slum – Världens storstäder”, men det kanske är för mycket begärt.

Här om dagen, den 2:a december, presenterade Moderaterna ett PR-jippo på DN debatt. Filippa Reinfeldt och Per Schlingmann förklarar för oss att partiet har haft ”fel fokus i vårdpolitiken” och det hela är nog ett välbehövligt utspel när vi betänker hur opinionssiffrorna har sett ut allt sedan valet för något mer än ett år sedan. Minst två saker är viktiga att se i detta.

För det första tycks det vara ett erkännande utåt att det uppenbart låga stödet för hela alliansen i grunden inte beror på några ruttna äpplen i korgen. Att media visat upp hur politiker och medarbetare inom alliansen gjort det ena snedsteget efter det andra är förvisso sant, och effekten ska inte förringas. Men samtidigt har skandaler hängt med i politiken i allmänhet och de regeringsbärande partierna i synnerhet längre än den senaste mandatperioden (toblerone, skatteplanering, bostadsrättsombildning etc.). Den förda politiken är alltid det som folk i slutändan tar eller försöker ta ställning till. Åtminstone denna insikt tycks vara svår att förneka.

För det andra är utspelet just bara ett jippo. Det som sägs i debattinlägget är inte att politiken ska ändras utan att fokus ska flyttas. Underförstått innebär det att Moderaterna inser att det är svårt att få folk att hålla med om fördelarna med en utförsäljning av sjukvården. Då är det bäst att flytta fokus mot andra frågor och samtidigt säga att de inte är relaterade med ägande- och finansieringsfrågor. De senare frågorna, menar man, är inte lika intressanta som vilken vård den vårdbehövande får. Som om detta inte hänger ihop.

Nu tänker Moderaterna i grunden inte ändra sin politik. Nu vill de flytta fokus. Det är det nya arbetarpartiets nyspråk. Ett nytt språk, samma gamla politik.

Intressant? Klicka!

Nu har så den moralkonservativa högern ogenerat tagit sig in i en av våra mest betydande sociala sfärer – kollektivtrafiken. Eller snarare, de har nu gjort det här i Stockholm. Kollektivtrafiken är en del av våra arbetsliv, våra nöjesliv, våra liv över huvud taget och syns du här ser de flesta dig. När så åsikter som riktar sig mot alla oss skilsmässobarn, bögar, flator, ensamstående föräldrar och andra som inte passar in i avgrundshögerns intoleranta och förtryckande världsbild, kablas ut via våra kanaler är det hög tid att reagera.

Hatpropaganda:

Mamma, pappa, barn – alltså den moderna kärnfamiljen – är ett historiskt sett nytt påfund och den är redan på väg att hamna på historiens skräphög. Men denna process har inte varit och är inte smärtfri för de som inte har passat in i normen. Svenska Evangeliska Alliansen, vilka står bakom kampanjen, är kanske ett radikalt uttryck men fortfarande toppen på ett normativt isberg. Som sådant är de dock tacksamma att angripa, eller snarare motangripa.

Slaget menar att det är din förbannade rättighet att göra dig av med detta hån som riktas från en allians som pga ekonomiska tillgångar kan spotta dig i ansiktet när du åker till jobbet. Fast Slaget har även hört att det samtidigt inte är din juridiska rättighet. Tja, vad göra? Riv ner, så klart. Vissa saker behöver du bara inte tolerera.

Intressant? Klicka!

I denna text kommer jag att ge en kortfattad och ofullständig skiss av det liberala subjektet och dess problematik.

Liberalismen är rådande. Det är svårt att påstå något annat så fort vi höjer blicken från de parlamentariska skeendena till de reellt existerande samhällsförhållandena. Den har några hundra år på nacken och fick sitt ideologiska uppsving genom den amerikanska och den franska revolutionen. Den har med jämna mellanrum mött hårt motstånd, både på teoretisk och praktisk nivå och dessa nivåer har allt som oftast varit sammantvinade (psykoanalysen, socialismen, marxismen, feminismen, från dessa och fler håll har kritiken av det liberala subjektet kommit). Även idag möter liberalismen kritik både från dem som direkt utsätts för dess härjningar och från vissa som kanske inte direkt möter dem men trots detta ser problematiken. Detta hindrar dock inte att liberalismen som ideologi idag är den rådande.

I hjärtat av den liberala ideologin ligger en speciell uppfattning om människan och hennes subjekt (för liberalen är människan och hennes subjekt ett och samma). Denna människa är en ahistorisk varelse vilket innebär att under allt kulturellt rådande ligger en kärna av en människa som aldrig förändras. Detta är helt i linje med liberalismens idealistiska grund. De materiella förutsättningar som existerar påverkar inte det liberala subjektet. Detta innebär att liberalens lösning blir att de förtryck (om de nu erkänner dem) som för stunden är rådande kan förändras genom att tänka annorlunda då de grundar sig i felaktiga tankar. Därför kan liberalen säga (och jag har hört många av dem säga det) att problemet med exempelvis kvinnoförtrycket ligger i att vi tänker i kollektiva kategorier av kvinnor och män. Det rätta för att nå jämställdhet vore då att se till individen utan att använda kategorin kön, eller någon annan kategori heller för den delen. Tänk om det vore så enkelt.

Det liberala subjektet skapades vid en viss tidpunkt och det uppfyllde kriterierna för den uppåtsträvande borgarklassens intressen, en klass företrädd av vita män. Denna borgarklass hade givetvis intressen av en viss produktionsordning och denna kallar vi kapitalism. Den borgerliga ideologin, liberalismen, sammanfaller alltså med kapitalismen och den är den härskande klassens, det härskande könets, de härskandes, ideologi. I den uppåtsträvande borgarklassens intressen låg att krossa adelns privilegier vilka byggde på börd och blodsband och därmed hävdades alla människors lika rätt (vilket givetvis inte ska blandas ihop med liberalismens verkliga förehavanden där antisemitism, rasism, sexism, klassförtryck m.m. har varit mer regel än undantag). Denna rätt krävde ett universellt subjekt. Detta krävdes för att befria de ekonomiska och sociala relationer som under feodalismen varit rådande och som uttryckte sig i bl.a. livegenskap och skråväsenden. Behovet var ju att skapa en arbetarklass som var fri i den bemärkelsen att den kunde sälja sin arbetskraft till borgaren. Så hävdade man alltså att människan på ett grundläggande plan var jämlik. Det räcker dock att läsa lite grundläggande historia för att se att i realiteten var människor inte ett dugg jämlika och det räcker att titta sig omkring en smula för att se att det fortfarande inte är så.

Så vad är det liberala subjektet?

Rationellt
Först och främst är det ett subjekt som handlar rationellt. Det innebär i det här fallet att en människa agerar utifrån rådande förutsättningar så som hon uppfattar vore allra bäst för henne. Vid en första anblick tycks ju inte det så knasigt. Men i detta innebär det att det inte finns plats för bakomliggande faktorer för människans agerande. Inget undermedvetande och inga klassintressen får här plats då det liberala subjektet enbart är en yta av rationalitet. För liberalen återstår då endast att förklaringen till varför en VD vid ett företag och en arbetare vid detsamma har olika uppfattningar om ekonomi och politik att det är en fråga om att den ena har rätt och den andra har fel. Det finns ingen plats för att de både försvarar motstridiga intressen baserade på exempelvis klass eller kön, bara för tankefel. Detta rationella subjekt har använts och används än idag för att försvara de rådande produktionsförhållandena.

Ahistoriskt
Det liberala subjektet har inte heller någon historia i den bemärkelsen att det inte har skapats, formats, genom några som helst processer. Visst kan varje enskild människa ha en historia, men detta är en historia som ontologiskt kommer efter subjektet. Vad liberalen sålunda aldrig kan tänka sig är förändring när det kommer till subjektet eftersom det för liberalen förekommer allt som skulle kunna förändra det. Därmed kan liberalen inte heller se några problem inom själva subjektet, enbart för det. Därför kan den feministiske liberalen bara se föreställningar om kön som något som tvingats på subjektet utifrån, inte som något i själva hjärtat av subjektet. Förändring för liberalen blir därför ett stympat begrepp då det enbart handlar om att nå lökens kärna.

Enhetligt
Det liberala subjektet är även enhetligt. Det finns ingen som helst möjlighet att tänka sig motstridigheter och skillnader inom subjektet självt. Drivkrafter inom subjektet kan för liberalen enbart handla om att maximera nyttan för subjektet självt (utilitarismen är givetvis ett praktexempel på en liberal etik/ideologi). Därför har liberalen svårt att tänka sig begär och om hon/han gör det är de endimensionella och nyttomaximerande.

Liberalen kan inte koppla ihop subjektet med det materiella, det rådande. Liberalen kan inte förstå förändring. Hon/han kan inte begripa motstridiga intressen och saknar grundläggande förståelse för kamp. Liberalismen utgör en i högsta grad stympad förståelse av världen men en högst funktionell ideologi för ett kapitalistiskt samhälle.

Intressant? Klicka! 

I dagens upplaga av Dagens Nyheters kulturbilaga publiceras en intervju med den israeliske historikern Benny Morris. Benny Morris var en del av ”de nya historikerna” som försökte sig på en revision av den israeliska historieskrivningen och han har länge betraktats som både vänsterradikal och Palestina-vänlig. Detta har dock sedan försöken till en tvåstatsuppgörelse under Camp David-samtalen och den efterföljande andra intifadan förändrats. I intervjun i dagens DN får vi läsa hur Morris förespråkar etnisk rensning och ett Israel med fingret stadigt på avfyrningsknappen. Eller som Morris själv säger: ”Man måste respektera fakta: judar och araber, och judar och muslimer, är olika på alla tänkbara sätt.”

Jag kommer i det följande utelämna en hel del saker. De viktigaste är rasismen i etnopluralismen och de mer materialistiska grunderna för den händelseutveckling jag nedan skisserar.

Vad är det för fakta Morris vill respektera? Uppenbarligen har den allra närmaste nutidshistorien gjort stor inverkan – han uppger själv att de strandade Camp David-samtalen och den andra intifadan fick honom att släppa allt hopp om samförstånd. Försöken att nå samförstånd och fred genom en tvåstatslösning under förhandlingarna i Camp David är en historia för sig och tas inte upp här. Han hänvisar även till grundandet av staten Israel vilket har legat till grund för hans forskning och rykte. Dessutom hänvisar Morris till hundratjugo år av fientlighet mellan araber och judar och här ligger något väldigt intressant.

Morris påstår i intervjun att den hundratjugo år långa konflikten bevisar judars och arabers fundamentala olikheter. Detta är ett argument för att en etnisk rensning är nödvändigt för att Israel ska bli stabilt, ”en lugnare plats”. Morris sällar sig alltså till en form av etnopluralism, något vi som ibland får för oss att lyssna kan höra från högerpopulisterna i bl.a. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna i deras försök att tvaga sin rasistiska byk. Den gamla rasism som Morris kopplar upp sig mot i sitt påstående att judar och araber skiljer sig fundamentalt åt har uppenbara likheter med den rasistiska antisemitism som tvingade fram den sionism som han nu försvarar. Sionismen har själv sin grund i den pangermanism och panslavism (som talade för rena nationer för germaner och slaver) som florerade runt förra sekelskiftet. Judarna, liksom bl.a. romer, var via starka antisemitistiska strömningar både i Central- och Östeuropa uteslutna ur dessa teoretiska byggen. Denna tanke om pan-nationalism exporterades från Europa till arabländerna som under denna tid kunde få användning av panarabismen i sina strävanden för självbestämmande. I denna tanke om panarabism, inte i Islam, finner vi den ideologiska grunden för den antisemitism som florerar i delar av arabvärlden.

Vissa judars svar på denna utestängning och den förföljelse som främst de europeiska pan-nationalismerna stod för var att forma en egen pan-nationalism – sionismen. Sionismen är som sådan från början en de förtrycktas nationalism, precis som panarabismen – ett försök att hävda sig mot ett förtryck som antingen uttryckte sig främst genom rasism eller genom kolonialism (om en sådan förenkling tillåtes). Någon ”de förtrycktas nationalism” är sionismen dock inte idag. Den tidiga sionismen hade inte heller något särskilt anspråk på just Palestina utan exempelvis en del av Uganda var ett tag föremål för intresse. Poängen är dock att den sionism som Morris uttrycker i DN visar på just den historiska blindhet som en historiker åtminstone borde vara lite bättre rustad mot än oss andra. Den utestängning som pan-nationalismen, och därmed även sionismen, har som grund skapar inte ”en lugnare plats”. När Morris förespråkar etnisk rensning så eldar han med all säkerhet under det han själv räds. Vad var många judars svar på den rasistiska pan-nationalismen i Europa? Jo, en egen pan-nationalism i form av sionismen. De utestängda försvinner uppenbarligen inte, inte ens om så drastiska metoder som pogromer och systematisk utrotning sätts i verket. Detta gällde judarna i Europa då, det gäller palestinierna idag. Det sionistiska renhetssträvandet som i intervjun kommer till uttryck är sammankopplat med både pangermanismen som i slutändan utvecklades till nazismen och den panarabism som exempelvis baath-partiet i Irak förespråkade. Vad lösningen på mellanösternkonflikten är är svårt att säga, men vad den inte är är desto lättare – etnisk rensning faller under den senare kategorin.

Intressant? Klicka!

Hej, du har kommit till Slaget. Slaget är ett litet blog-kollektiv som hädanefter kommer att skriva kort och långt, glatt och argt, initierat och av misstag om det vi måste få sagt och det vi inte borde säga. Tanken är att Slaget ska fylla ett behov i en värld där de flesta behov aldrig tillfredsställs. Vi måste helt enkelt ge oss i kast med den fula omvärld som skapat oss genom att bedriva konfrontativ filosofi, politik och vetenskapsteori. Vare sig vi är filosofer, fysiker, personliga assistenter, genusvetare eller väktare har vi ett och samma motiv: Att utvidga och förstärka det rum i samhällsdebatten (vad den nu är och var den nu finns) från vilket vi ser igenom den liberala agenda som likt en gammal fuktig trasa inte bara breder ut sig över oss alla utan dessutom börjar lukta mer än lovligt illa.

Slaget tycker en massa saker och ibland tycker Slaget olika. Det är vi säkra på att du kan hantera.

Vi ses snart igen! /Slaget

Intressant? Klicka!